be safe xx

ångest ångest ångest


Jag vill inte hem. Jag vill hem. Vill inte hem. Vill?



Minns när jag satt på planet till Heathrow den 16e augusti och försökte föreställa mig den 10 juli. Tror till och med att jag längtade dit då. Nu är det med en viss panik som man försöker hålla tankarna borta därifrån.

Snart bara två veckor tills jag lämnar London N11 och återigen installerar mig i mitt rum i Irsta. Vet inte hur jag ska kunna vänja mig vid förortslivet igen. Bristen på saker som händer, att vänta en timme på bussen, att känna igen alla människor på stan, bristen på ljud, att inte se massor av nya saker varje dag. Kanske mest friheten att göra vad jag vill. Hemma vet folk vem jag är och de förväntar sig att jag ska bete mig på ett visst sätt. Jag frodas i storstaden. Atmosfären och pulsen. Varje dag är ett äventyr. Älskar att möta nytt folk varje dag och höra deras historier. Och Västerås... ja allltså.

Att promenera i två timmar in till stan, bada i sjön, göra snöänglar i Hälla-rondellen, spela dalapoker, kittla kusinerna tills de gråter, sitta ner till middag med mamma, pappa och syrrorna, få oväntat besök under konstiga tider av dygnet, se älgar i trädgården, gå ut med kompisarna och alla åker halv tre-bussen hem, dricka allt med sugrör, få skjuts, underliga utflykter till diverse ställen, drive thru på McDonalds... Saknar allt det. Och till och med jag vet att man inte kan få allt.



Äh, Londres och jag förstår varandra. Det är inte ett farväl utan mer ett vi ses senare.
Irsta väntar på mig nu.




another turning point, a fork stuck in the road.
time grabs you by the wrist, directs you where to go
so make the best of this test and don't ask why.
it's not a question but a lesson learned in time

it's something unpredictable, but in the end it's right
i hope you've had the time of your life


xx